Lättlurad

Det knackade på dörren alldeles nyss. Ingen liten försynt ursäkta-att-jag-stör-knack utan ett rejält dunder-bankelibank som får en att tro att nu jävlar har jag retat grannen en gång för mycket med min duschsång. Jag öppnar och ser nog ut som fem fågelholkar på rad när det utanför dörren står en slank flicksnärta på ca 12 bast.

"Vill du köpa Kvällsposten?", undrar hon med en bräckligt nervös stämma och hennes stora oskuldsfulla blåa ögon flackar nervöst mellan min alienfyllda mage och hennes egna händer fyllda av handsvetts-klibbiga Kvällspostar.
"Näe behåll din jävla skitblaska", tänker jag men säger;
"Ja självklart, jag stödjer dig gärna som är så företagsam att du jobbar en lördagsförmiddag! Kom in så ska jag bara rota fram en tjuga!"

Det är då det händer.
När jag vänder henne ryggen för att dyka ner i handväskan.
Då plötsligt slår de till igen. Hormonerna.

Medans jag står där med ryggen till och rotar efter 20 spänn så fylls jag till bredden av någon slags förvrängd gråtmild övermoderlighet, överdrivna ömhetskänslor och beskyddarinstinkt. Den intet ont anande unga försäljerskan är inte alls längre en företagsam och intiativkraftig ungdom, utan plötsligt är hon barn av alkohol, incest, undernäring, misshandel, för tidig självständighet och i total avsaknad av kärlek. Och som vanligt när de slår till så finns det inget som kan stoppa dem. Så tårarna rullar i Autobahnsfart nerför mina kinder när jag slutligen vänder mig om och räcker fram en tjuga. Hon ser verkligen livrädd ut nu, tackar mumlande och har redan vänt på klacken innan hon hunnit till k:et. Jag exploderar i gråttjut samtidigt som jag stänger dörren och ragglar mot köket och hushållspappret.

Där genom fönstret ser jag dem.
Flickan med tidningarna och hennes pappa.
Han har stått runt hörnet hela tiden.
Han har väntat troget som en tennsoldat på sin lilla flicka.
Han ser lika alko-incest-aktig ut som Johan Glans.
Han ler stolt och beskyddande när hon går emot honom till mötes med ett tummen-upp-tecken.
Han klappar henne faderligt ömt på armen när hon kommer fram.

Jag inser att jag blivit förd bakom ljuset av dem igen. Hormonjävlarna.
Tur att M står längst borta i ett trädgårdshörn i händerna på en elektrisk häcksax.