Om att inte höra av sig.

Igår höll hon därinne liv som en hel förstamaj-orkester på tjack - hon rejv-stampade hejdlöst från morgon till sen em. Oavbrutet. Jag svor åt den lilla och hotade med att inte släppa ut henne alls om hon inte lugnade sig.

Idag är hon stilla som en katatonisk buddistmunk. Jag svär inte alls längre. Hotar inget annat än den förbaskade jävla stillsamheten.
Snälla du!
Stånga mig!
Sparka mig!
Gör nånting!
Hoppa på mig!

Åh. Åh. Kanske bara jag och fotografen som går igång på övergivna hus.
Finns det fler så kolla denna sidan.
Gåshud i nacken.

Om att känna sig beredd.

Vi har haft var sin lista inför det här med utploppningen.
Jag är en sån. List-människa.
"Saker-som-är-bra-om-vi-hinner-innan" hette denna.
Jag hade en lång. Sambon hade en väldigt kort.
Vissa punkter var markerade med en stjärna som betydde ;
"väldigt-väldigt-bra-om-vi-hinner-innan".
Köpa bilbarnstol var en av dem. På sambons då alltså.
Man vill ju liksom kunna ta hem eländet man kämpat så länge för.
Och - joho då - inhandlad blev stolen i tid.
Men eftersom jag känner min sambo så strök jag inte punkten utan ändrade bara "inhandla" till "testa".

Det gjordes idag.
Två dagar efter beräknad ploppning.

Sen har det mest svurits om för korta bälteshelveten.

Om olika dagar

Varannan dag.
Det verkar vara min graviditetsrytm.
En dag med innehåll och relativt stabilt - om än något förvirrat - humörstillstånd varvat med;
en dag av total tomhet. Eller ja - för att förtydliga det hela; i tomhet ingår en massa tårar och rastlösa, ostrukturerade, mållösa och fatala försök till effektivitet...oftast med ribban sänkt efter en timme till "aktivitet".

Igår :
- stor-bäbis-shopping på Apoteket a`la 1200 kr
- täcke + kudd + amnings-bh-shopping
- socialt umgänge på restaurang
- två krukor nästan färdigbyggda
- massa viktiga telefonsamtal avklarade
- besök hos barnmorskan
- hembesök av släkt
- toa-spa med lugg-klipp, ögonbrynsfärgning och generande hårväxt borttagning(-s-försök)

Idag :
- hämtat posten
- besökt toan 7 gånger
- bölat 4 gånger

Kan man lida av någon slags speed-variant av manodepressivitet i slutet av graviditeten?

Flight of the Conchords

Jag har alltid haft otroligt svårt för killar med gitarren som bästa vapen.
Men dessa killar hade fått flytta in imorgon.

Svansjön goes svanmärkt

Igår hittade jag ett gammalt nummer av City i ett väntrum.
Sen försvann foglossningen för tre timmar framåt - dränkta och insmorda i hysteriska skrattsalvor.
Humor.
Stor humor.
Och så mycket Malmö.
Jag var tvungen att kolla tidningens datummärkning två gånger.
Letade efter en etta och en fyra.
Men icke.
Tiden är slutet av april.
This is for real.

The final countdown

25 dagar kvar till utsläpp.
Ja ja, nu har jag ju snappat upp att det där med utsläpp liksom aldrig är så speciellt bombis.
Men just for now, låt oss säga 25 dagar.
Då är vi tre.
Du lilla liv - om du visste hur efterlängtad du är.
Då skulle du ploppa ut som en uppvärmd Calippo i skrivande stund.
Då skulle du strunta i att din mamma inte sytt 7 lapptäcken, inte virkat en kaninfamilj, inte tvättat alla dina ärvda gåvokläder, inte fått pappa att gå med på det Bästa Namnet eller inte ens lärt mig sylta och safta som jag lovade.
Om du bara visste hur efterlängtad du är skulle du gå med på att leva i otvättade kläder hela ditt liv, aldrig komma i någon av alla trotsåldrar, leva i celibat tills du är 20, aldrig bli allvarligt sjuk och definitivt inte ta 36 timmar på dig att komma ut.

Men nu verkar du ju ha bestämt dig för att fortskrida med din invasion i 25 dagar till.
Under tiden kan du ju tänka över att om vill du ha allt det där du drömmer om så ser du till att glida ut lika obemärkt som du kom in.
Basta.

True romance

Efter en hård dags gråtande och omotiverade aggro-utbrott kom bomullen.
Lagom till Robinson dyker M upp med det här ;
nybakad knäcköverdragen rabarberpaj med MYCKET vaniljsås - precis som det ska vara - och en halv kopp osötad Zoegas.
That my friends - is pure love.

Naturligtvis började jag böla.

Dagens I(VF)-landsproblem

Saker som är helt naturliga att gråta åt under stark hormonpåverkan :

Man upptäcker att ruccolan man skulle haft i salladen är rutten.
Man ser att det är leriga kattspår på den vita soffans överdrag.
Man häller för mycket vatten på en planta så att det rinner utanför krukfatet.
Man ska hämta glass men det o-ligger glass i frysen.
Man måste be om hjälp för att klippa tånaglarna.
Man ser sin systerdotter göra en perfekt hopp-volts-tjolahejsan på en uppvisning.

Jösses.
Idag är det deras dag.
Hormonjävlarna.
Imorgon ringer jag Björkman och ber om en annan dag.

Lättlurad

Det knackade på dörren alldeles nyss. Ingen liten försynt ursäkta-att-jag-stör-knack utan ett rejält dunder-bankelibank som får en att tro att nu jävlar har jag retat grannen en gång för mycket med min duschsång. Jag öppnar och ser nog ut som fem fågelholkar på rad när det utanför dörren står en slank flicksnärta på ca 12 bast.

"Vill du köpa Kvällsposten?", undrar hon med en bräckligt nervös stämma och hennes stora oskuldsfulla blåa ögon flackar nervöst mellan min alienfyllda mage och hennes egna händer fyllda av handsvetts-klibbiga Kvällspostar.
"Näe behåll din jävla skitblaska", tänker jag men säger;
"Ja självklart, jag stödjer dig gärna som är så företagsam att du jobbar en lördagsförmiddag! Kom in så ska jag bara rota fram en tjuga!"

Det är då det händer.
När jag vänder henne ryggen för att dyka ner i handväskan.
Då plötsligt slår de till igen. Hormonerna.

Medans jag står där med ryggen till och rotar efter 20 spänn så fylls jag till bredden av någon slags förvrängd gråtmild övermoderlighet, överdrivna ömhetskänslor och beskyddarinstinkt. Den intet ont anande unga försäljerskan är inte alls längre en företagsam och intiativkraftig ungdom, utan plötsligt är hon barn av alkohol, incest, undernäring, misshandel, för tidig självständighet och i total avsaknad av kärlek. Och som vanligt när de slår till så finns det inget som kan stoppa dem. Så tårarna rullar i Autobahnsfart nerför mina kinder när jag slutligen vänder mig om och räcker fram en tjuga. Hon ser verkligen livrädd ut nu, tackar mumlande och har redan vänt på klacken innan hon hunnit till k:et. Jag exploderar i gråttjut samtidigt som jag stänger dörren och ragglar mot köket och hushållspappret.

Där genom fönstret ser jag dem.
Flickan med tidningarna och hennes pappa.
Han har stått runt hörnet hela tiden.
Han har väntat troget som en tennsoldat på sin lilla flicka.
Han ser lika alko-incest-aktig ut som Johan Glans.
Han ler stolt och beskyddande när hon går emot honom till mötes med ett tummen-upp-tecken.
Han klappar henne faderligt ömt på armen när hon kommer fram.

Jag inser att jag blivit förd bakom ljuset av dem igen. Hormonjävlarna.
Tur att M står längst borta i ett trädgårdshörn i händerna på en elektrisk häcksax.

Klovn

För alla er som inte sett. För alla er som gillar att skrika in i kuddfluffet av skämsighet. Värre än alla Office-avsnitt tillsammans. Se det. Nu.

Varför blogg?

För många olika saker. Och om många olika saker.
Lite för att jag är tvångsplacerad i horisontellt läge pga en graviditet som blev för tung för min smurfkropp.
Lite för att det är fyra veckor to go och miljonerna att spendera på nätshopping och Tradera tryter.
Lite för att det sociala bekräftelsebehovet kvarstår - om än något omformat, minimerat och kanttuggat av östrogenöverflödet - och den nämnda positionen omöjliggör fikastunder i staden och mitt hus ligger för känt folk bortom jag-kommer-över-en-stund-efter-jobb-fikar.
Lite för att sambo M och fin-bloggerskan L sa fina pepp-saker.

Och säkert en hel del massa andra skäl. Som jag inte bryr mig om.
Det känns lite som innan man ska gå hemifrån till ett finkalas.
Man har klätt upp sig i tunna nylonstrumpor och en kort klänning som är vacker som snus men som skav-klämmer lite i armhålorna så att man känner sig prassligt prinsesselik men läskigt kall om benen.

Men nu gör jag det.
Tjoho!