Om att inte höra av sig.

Igår höll hon därinne liv som en hel förstamaj-orkester på tjack - hon rejv-stampade hejdlöst från morgon till sen em. Oavbrutet. Jag svor åt den lilla och hotade med att inte släppa ut henne alls om hon inte lugnade sig.

Idag är hon stilla som en katatonisk buddistmunk. Jag svär inte alls längre. Hotar inget annat än den förbaskade jävla stillsamheten.
Snälla du!
Stånga mig!
Sparka mig!
Gör nånting!
Hoppa på mig!

Åh. Åh. Kanske bara jag och fotografen som går igång på övergivna hus.
Finns det fler så kolla denna sidan.
Gåshud i nacken.

Om att känna sig beredd.

Vi har haft var sin lista inför det här med utploppningen.
Jag är en sån. List-människa.
"Saker-som-är-bra-om-vi-hinner-innan" hette denna.
Jag hade en lång. Sambon hade en väldigt kort.
Vissa punkter var markerade med en stjärna som betydde ;
"väldigt-väldigt-bra-om-vi-hinner-innan".
Köpa bilbarnstol var en av dem. På sambons då alltså.
Man vill ju liksom kunna ta hem eländet man kämpat så länge för.
Och - joho då - inhandlad blev stolen i tid.
Men eftersom jag känner min sambo så strök jag inte punkten utan ändrade bara "inhandla" till "testa".

Det gjordes idag.
Två dagar efter beräknad ploppning.

Sen har det mest svurits om för korta bälteshelveten.